Louisiana

Louisiana Contemporary

Sophie Calle
Sophie Calles tidigaste arbeten bestod i att hon följde efter främlingar. Det hela föddes ur en leda – att vilja fylla sin vakna tid med något. Hon iakttar som en forskare, försöker se strukturer och sammanhang för att sedan dokumentera det i ord och bild. I genombrottsverket The Address Book från 1983 kopierade hon en upphittad adressbok och kontaktade alla där nämnda namn för att så bilda sig en uppfattning om vem ägaren var. Samtalen dokumenterade hon i artiklar som publicerades dag för dag i en morgontidning – till ägarens förtret. Att inte respektera någons privatsfär är ett övertramp, en ofrivillig iakttagelse är "lite som att tjuva något" som ett barn uttryckte det. Calle tematiserade detta långt innan övervakningskameror, Facebook och bloggar förändrade vår syn på vad som är personligt.

Take care of yourself som visades på Venedigbiennalen 2007 dominerar utställningen. Calle lät 107 kvinnor reagera på hennes pojkväns avskedsbrev som slutade med just de orden. Rummet är fyllt av stora fotografier på kvinnor när de läser brevet. Det är vanliga, mest medelålders kvinnor, starka och koncentrerade – med utstrålning som filmstjärnor. Vissa har kommenterat brevet skriftligt, räknat jag och du, rättat syftningsfel, analyserat, ritat kurvor och gett råd. Filmer visar hur de förundrat kommenterar brevet. Sällan har ett så mångfacetterat kvinnligt perspektiv synliggjorts i ett konstverk som här. Det är konceptkonst när den är som bäst – med en tanke som även fungerar i sitt utförande.
I Couldn't Capture Death har Calle filmat sin mors döende. Det är gripande, vackert och stillsamt, omöjligt att hålla fast. Om de andra verken ofta kännetecknas av mycket humor, finns här bara kärlek. Ingen lek mellan fiktionoch realitet. Det är fullkomligt uppriktigt.

Själva undrandet är hela tiden centralt – frågan ett konstverk. Som i filmen Unfinished. En amerikansk bank gav för många år sedan Sophie Calle övervakningsfilmer inifrån en bankomat. Men hur skulle Sophie Calle kunna använda dem? Hela processen kring skapandet är konstverket. Hennes reflektioner och försök att göra något vävs samman med de svartvita övervakningsklippen. I en scen går hon till en bank och försöker lämna saker som är värdefulla för henne: kärleksbrev, böcker, släktsmycken. This has no value for us, svarar banktjänstekvinnan tåligt. Kommer ni stå här hela eftermiddagen och se hela videon? undrar Sophie Calle lite senare i filmen och vänder sig till museibesökarna. Thanks but no thanks. Sophie Calle gör det vi andra fantiserar om, men inte vågar för att det skulle kunna se ut som om vi är spritt språngande galna. Men den nätta medelålders damen ger inte alls något galet intryck.

– I min konst gör jag saker jag aldrig hade gjort i mitt vanliga liv. Jag är inte påträngande. Jag försöker inte undersöka mina vänners liv. Men i ett projekt är det annorlunda, säger hon vid presskonferensen. Pressfotograferna på Louisiana är så hänförda att flera har svårt att hålla kameran still. So sweet, ler Calle.
Alla utställda verk genomsyras av en genuin nyfikenhet, en ärlighet som är slående – den påminner om den oförstörda naiviteten i ett barns undran inför världen. Det som först provocerar, intrånget i någons liv, glömmer jag snart bort. I stället uppfylls jag av tanken om vad det är som gör oss till människor – mötet med varandra. Hur märklig en kontakt eller social interaktion än kan vara, är det då vi blir synliga, både likheter och egenarter. Sophie Calles konst är lättillgänglig, utan att vara simpel, fulländad utan att vara slick. Den är helt enkelt genial.

Anselm Kiefer
Utställningens gemensamma tema är rymden. De fem rummen har emellertid alla någonting att göra med litteratur. Ett är tillägnat Céline, ett annat Ingeborg Bachmann och det rum som verkligen fångade mig tillägnades Paul Celan; verket hette Geheimnis der Farne, en rad från en av Celans dikter. Knappar man in på den medföljande audioguiden får man också höra Celan läsa sin berömda Todesfuge. Upplevelsen blir därför extra stark när man ser 48 målningar arrangerade i fyra horisontella rader med tolv målningar i varje. Celan läser: "Schwarze Milch der Frühe" och den första radens andra målning förestället två hjärtan mot en mörk fond av rymd. Två tvillinghjärtan utan kroppar. Längre upp finns en sönderbruten stege. Hela tiden Celans röst "ein Mann wohnt im Haus dein goldenes Haar Margarete" och i målningarna finns allenast mörka färger. Inte sällan finns det vissna blommor fästa därpå. I rummet finns också tre betongkuber vars dörrar är stängda med rostiga dörrar. Referenserna till Förintelsen är inte långt borta; "als Rauch in der Luft". Den ensamma blomman i rymden påminner om ljus som flätas samman med hår, en sista död stjärnas strålande ljus. Det gyllene håret som redan tillhör en död; "dein aschenes Haar Sulamith". Kiefer har fångat delar av ett mänskligt herbarium och ställt det bortom tiden. Ett vackrare monument över mänsklighet är svårt att finna i den samtida konsten.